Jag minns precis hur allt började. Det var veckan innan sommarlovet. På vår klassresa till Malmö.
Vi hade samlat in pengar under hela vårterminen. Sålt kokosbollar
och ordnat disko för alla fyror på skolan.Och till sist – första veckan i juni – hade vi råd att åka.
Först besökte vi trampolinparken Bounce. Och sen spelade vi
Laserdome. Det var en av de roligaste dagarna i mitt liv.Men det är ju inte därför jag minns den.
Det var en varm och härlig sommardag, och innan vi tog tåget hem
gick vi till en glassbar. Dolce Sicilia hette den, och där kunde man köpa den
godaste glassen man kan tänka sig. Hela klassen stod där vid disken och tittade
storögt. Jag kommer ihåg att Albin ryckte i ärmen på min tröja.
”Du, Hedvig,” sa han. ”Vilka smaker ska du ta?”
”Vet inte,” sa jag. ”Nougat och hallon tror jag. Eller
blåbärssorbet kanske. Eller vänta, lakrits förresten. Eller … Åååh, det är
omöjligt! Man vill ju ha ALLA smaker!”
”Kan bli svårt,” skrattade Albin. ”De har 46 glass-sorter. Jag har
räknat.”
Det var då – när Albin och jag stod där och pratade – som tanten
dök upp. Hon som jobbade där. Hon hade grått hår och snälla ögon, och hon
viskade i mitt öra:
”Välkommen, Hedvig. Nu måste du titta riktigt, riktigt noga. Så du
inte missar något.”
Jag såg på henne, alldeles paff.
”V-v-va? Vad ska jag titta på? Och förresten … hur vet du
att jag heter Hedv… ”
Jag hann inte säga mer.
Sen fick jag nämligen syn på något. Och nu blev jag så förbluffad
att jag knappt kunde andas.
På andra sidan gatan, gömd bakom en parkerad bil, stod nämligen en
välbekant person och vinkade till mig.
Den som stod där och vinkade var … jag.
