Kapitel 8. På väg till helvetet. Skrivet av 08d

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR

 

 

Jag kastade kristallen rakt på mörkret som gav ifrån sig ett öronbedövande skrik. I en virvlande kamp såg jag hur pappa försökte kämpa sig ut ur mörkret. Till slut släppte mörkret äntligen taget om honom och han lyckades bli fri. Krigsängeln Ljusalia nickade åt mig som för att säga tack. Hennes strid var nu över för stunden. Mörkret som befunnit sig i pappa svepte iväg som en skugga över marken och försvann innan någon av oss hann göra något. Ljusalia plockade upp kristallen som jag kastat och hängde den runt min hals.

-Du kommer att behöva den, sa hon och log.

 

Då stönade pappa och reste sig upp från marken.

-Pappa! ropade jag lättad men ändå osäkert. Var han verkligen min pappa? Jag kände honom inte.

-Hedvig!

Han vände sig mot mig och då såg jag att han var skadad och likblek i ansiktet.

-Är du okej? frågade jag oroligt.

-Mörkret skadade min själ när jag var tillfångatagen, sa pappa. Det finns en demonkung som heter Aminak och som styr över mörkret. Han kontrollerade mig när jag var tillfångatagen. Men vi har inte tid att stå här och prata jag har inte mycket kraft kvar. Jag hoppas vi ska få tid till att prata om allt senare, när det här är över. Men då måste vi lyckas och vinna. Eller, du måste lyckas Hedvig. Jag har iallafall tillräckligt med kraft kvar för att öppna hålet till Demonriket, fortsatte han.

- Ja, än är inte kampen slut, sa Bertil med en suck och Anastasia la en tröstande hand på hans arm.

-Men vi har kommit en lång bit på vägen, sa hon självsäkert.

 

Jag skulle just fråga vad alla menade att jag måste göra, när jag kom på att mamma satt ensam i stugan. Jag tittade i spegeln och såg att hon såg starkare ut. Hon hade också börjat få tillbaka sitt ljusa hår. Det verkade som om mörkret tappat greppet om henne också.

-Vad är det där? frågade pappa.

-Det är en bit av en krossad spegel som jag kan se mamma i, sa jag.

-Melanie! Är det där Melanie! ropade pappa och tittade längtansfullt in i spegeln.

- Ja det är hon, se själv, sa jag.

- Hedvig, jag kan tyvärr inte följa med till Demonriket, sa pappa och slet blicken från spegeln efter att ha tittat en stund.

- Varför då?

- För att jag måste stanna kvar och hålla koll på hålet så det inte stänger sig när du är där.

Då kollade jag i spegeln igen och såg att mamma hade rest sig och börjat röra sig mot labyrinten. Så hördes en smäll och jag skymtade mamma 10 meter framför oss.

 

-Melanie! ropade pappa

-Marcus! Hedvig! Ni är okej! ropade mamma.

-Du måste öppna portalen nu, det är bråttom! sa mamma samtidigt som hon omfamnade pappa för första gången på många år.

Pappa började med hjälp av sina händer, som rörde sig i svepande rörelser, skapa ett djupt svart hål i marken. Jag kastade ner en sten för att se hur djupt det var. Vi kunde inte höra den landa. Hålet var som en port ut i ett oändligt universum.

-När ni hoppar ner där kommer ni att komma rätt. Ni kommer att komma till Aminaks rike, sa pappa.

Jag och mamma tittade på varandra. Sedan tittade jag på de andra som stod runtomkring. Anastasia, Bertil, Trollälvorna, Ljusalia. Alla satte sitt hopp till oss och den lysande kristallen.

 

-Vi hoppar nu, sa jag och mamma i kör. Vi började gå mot hålet.

Men pappa stoppade oss.

-Vänta! Jag måste varna er för Aminaks hundar och deras brinnande ögonhålor.

-Vad är det som är farligt med dem? frågade jag.

-Om ni tittar i deras brinnande ögon blir ni förtrollade. Ni blir slavar till Aminak, ni blir också förvandlade till sådana hundar, sa pappa.

Jag höll mamma i handen och vi hoppade. Vi for ner med en sådan fart att det tog andan ur mig. Det kändes som om hela kroppen sögs mot en enorm kraft. Först var allt helt svart men efter ett tag skymtade jag en illröd färg. Och sedan landande jag och mamma på ett hårt underlag av sten. Det konstiga var att vi inte skadade oss. Vi ställde oss upp utan en skråma.

 

Plötsligt såg vi en skepnad framför oss. En mörk och stor skepnad. Det måste vara Aminak. Och bredvid flåsade två röda hundar som påminde om enorma pittbulls. Jag fick tvinga mig själv att inte titta in i deras ögon.

-Fäst blicken på honom. Vad du än gör så titta inte på hundarna. Jag klarar inte av att mista dig en gång till, viskade mamma och tryckte min hand.

-Hedvig och Melanie, jag har väntat på er. Det är jag som är demonkungen Aminak, sa skepnaden och gick emot oss.

 

Kapitel 7. Striden börjar. Skrivet av 08a

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.

Jag tittade mig omkring, det såg läskigt ut.

- Var tror ni halsbandet är? frågade Anastasia.
- Det kan vara var som helst! utbrast jag. Allt kändes så hopplöst. Jag sneglade snabbt i spegeln och såg att mörkret bakom mamma hade dragit sig undan. Hon verkade vara i säkerhet. I alla fall för en stund.
- Mörkret är listigt, fast vi är listigare! sa Bertil.


Vi gick runt en bra stund, säkert i en halvtimme. Sen märkte vi att vi hade gått runt i en cirkel. En fågel satt och skränade envist i ett träd som såg väldigt ruttet ut. Anastasia blev irriterad på letandet och på den tjatiga fågeln och sparkade på trädet. Fågeln flaxade iväg samtidigt som trädet föll i sönder. Till slut var det bara en stubbe kvar.


Då såg vi något som blänkte. Det var halsbandet! Anastasia försökte nå det men kedjan satt fast i trädstammen.
- Vi måste göra någonting för att få tag i halsbandet, sa Anastasia.

Då började Bertil springa runt i cirklar runt trädet och plötsligt snubblade han. Anastasia och jag sprang fram till honom.

- Hur gick det? frågade vi i kör.

- Det gick bra! Men jag tror jag snubblade på någonting eller det kändes som det iallafall, sa Bertil och lät yr på rösten.

Anastasia hjälpte Bertil upp och jag frågade vart han hade snubblat

- Där borta, sa Bertil och pekade på någonting som stack upp ur marken.

Jag gick fram och tittade efter vad som fått Bertil att snubbla.
- Hallå, jag tror inte det var någon sten eller gren som du snubblade på, sa jag.
Bertil och Anastasia gick fram och kollade på vad jag hade hittat. Anastasia försökte plocka upp det men hon brände sig.
- Aj!!! Vrålade hon.


Jag skulle precis plocka upp föremålet men Anastasia hindrade mig.
- Du kommer bränna dig, sa hon och gnuggade sin hand.


Men jag lyssnade inte, föremålet lockade mig och jag drogs till det. Jag plockade upp det långsamt. Och det hände inget konstigt.
- Det är en bok, sa jag till de andra. Med formler. Det stod Magiska formler med snirkliga bokstäver på den. Jag öppnade boken varsamt och då trillade en sida ut.
- Vad står det? frågade Anastasia.
- Det står Sönträ, svarade jag. Formeln heter Sönträ.
-Den formeln känner jag igen, sa Bertil. Står det någon formel som gör att vi får tag i halsbandet? frågade han skämtsamt.


Plötsligt var det som om boken talade till mig. Jag hörde en ramsa upprepas inne i mitt huvud.
- Det står listrone amere borere kondesease, sa jag långsamt.

När jag sa det så flög halsbandet upp i luften och landade framför mig. Barksmulor från stubben yrde i luften så vi började hosta. Jag plockade upp halsbandet och hängde det på mig. Anastasia och Bertil tittade förvånat på mig.

-Det var som tusan, sa Bertil och visslade.

Anastasia satte samman stenen som mamma hade haft tillsammans med min sten i halsbandet och de smälte genast samman.

Just då blev det kolmörkt. Så hörde vi en röst som sa: ni klarar det aldrig! Kom med mig så kan vi bli en familj igen.

- Aldrig, aldrig att vi går med dig! ropade Anastasia.

Så blev det plötsligt ljusare, men det blåste förfärligt. Och mitt framför oss trädde mörkret fram. Hans mantel vajade i vinden och hans ögon lyste. Min pappa.

Då hörde jag någonting bakom mig. Jag vände mig om. Någonting trädde fram bakom en stor sten samtidigt som mitt halsband började lysa mycket intensivt. Personen som trädde fram hade ett gyllene hår som fladdrade i vinden. En vit kappa som var glittrig och blänkte i ljuset som kom från människan, eller vad det nu var.

- Det är ljuset som kommer, viskade Anastasia.

- Vad är han eller hon för något? frågade jag.

- Hon kallas krigsängeln Ljusalia, förklarade Anastasia. 

- Coolt namn, viskade jag.

Ljuset började attackera mörkret. Dom cirkulerade runt varandra. Ljuset tog fram ett lasersvärd som var guldigt. Samtidigt tog mörkret fram en stav som var vit men när mörkret höll i den blev den svart som natten. Dom började fäktas och kasta formler mot varandra.

Samtidigt stod jag förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ju förgöra mörkret men jag ville inte döda min pappa. Om jag kastade kristallen nu så kunde jag bli förenad med min pappa, men allt i spegelvärlden skulle förstöras då och kanske spridas till min egen värld. Till minna vänner. Till Albin.

Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag slänga kristallen och gå över på min pappas sida? Mamma skulle säkert förenas med oss också, så vi alla kunde vara tillsammans alla tre. Jag hade längtat så efter att få ha en hel familj. Jag kramade kristallen i min hand. Stod och gungande mellan besluten. Men så bestämde jag mig till sist och jag lyfte kristallen i min hand.  

Kapitel 6. Labyrinten. Skrivet av 08B

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.

 

Hjärtat bankade hårt i bröstet. Jag visste inte i vad jag skulle säga, jag kunde inte få fram ett ljud. Mamma haltade fram och omfamnade mig. Till slut kunde jag inte hålla inne tårarna längre. Jag kände hur de rann ner över kinderna.


Då såg jag att Bertil hade ett finurligt ansiktsuttryck, som om han strax skulle avslöja en hemlighet. Det kändes konstigt att han såg ut så när jag var så ledsen, så jag tittade frågande på honom. Då tog han in handen under kavajen och drog fram en näsduk. Inlindad i den låg det en glass och han räckte över båda sakerna till mig. Jag tog emot det, eftersom jag faktiskt var väldigt hungrig trots alla tvära kast mellan olika känslor av glädje och sorg. Försiktigt började jag mumsa på jordgubbsglassen och torkade bort tårarna med näsduken. Och på något konstigt sätt så fick det mig att landa litegrand. Paniken släppte. Glassen var på riktigt och smakade något som jag kände igen.


-Ledsen att jag inte berättade det med pappa innan, sa mamma. Det hela är så komplicerat. Han lämnade oss när du var i min mage. Och jag vet att du hela tiden trott att han dog i en brand. Men han dog inte, han bara låtsades att han försvann i den där branden. Han satte själv eld på vårt hus och han passade på att göra det när jag inte vara hemma. Han visste att mörkret var ute efter honom och att han aldrig skulle klara av att fly. Egentligen var det bara en skenmanöver för att ingen, inte ens mörkret, skulle leta efter honom. Han gjorde det för att skydda oss. Skydda sin familj. Men mörkret hittade honom tids nog och nu har det förvridit honom helt och han är inte längre den man han en gång var. Den som skulle vara din pappa.


Min glass var slut. Mamma tittade undrande på mig. Väntade på att jag skulle säga något.


- Det är okej, det gör inget, svarade jag med kände att jag inte riktigt menade det. -Men hur kan jag minnas honom? Jag har ett svagt minne av att jag sitter i hans knä.

-Han kom för att hälsa på. Han klarade inte av att hålla sig borta från dig. Men det var innan mörkret till slut hittade honom.


- Vi måste ge oss av nu! Och hitta halsbandet innan det är för sent, sa Anastasia plötsligt. Hon såg otålig ut.

- Men mamma kan knappt gå, sa jag med grötig röst.

Då öppnade Anastasia en lucka i golvet och sa:

-Melanie, du får stanna här. Du är för svag för att komma med. Kom nu! Vi andra måste gå.


Det kändes märkligt att höra min mammas namn efter så lång tid. Jag hade nästan glömt att hon hette så. Melanie.


-Men mamma kan inte stanna här, då kan mörkret… eller pappa, ta henne, sa jag.

-Trollälvorna kommer att beskydda henne under tiden vi är borta. Alla älvor har har olika sorters krafter som teleportering, eld- eller ljuskrafter. Så kom nu Hedvig och Bertil, sa Anastasia och hoppade ner i luckan som hon hade öppnat.


Då gjorde Bertil något märkligt. Han gick fram till spegeln som hängde på väggen och krossade den. Sedan tog han en bit krossat glas och gav den till mig.
 
-I denna kan du se din mamma under tiden som vi är iväg, sa Bertil utan att bry sig om Anastasia.
Jag tog försiktigt emot spegelbiten eftersom den var vass i kanterna.

-Vänta, ge mig den igen, sa Bertil.

Han tog den i sin hand och blåste på den. Med ens hade den fått rundade hörn och det vassa smulades sönder och föll till golvet. Han gav tillbaka spegelbiten till mig. Jag stoppade ner den i fickan och kramade sedan mamma hårt. Väldigt hårt. Det kändes fel att lämna henne nu när vi äntligen hade återförenats.


-Vi ses snart igen Hedvig. Det kommer att gå bra, sa mamma och strök min kind.


Jag hoppade ner i luckan efter Anastasia och strax efter kom Bertil och några trollälvor. Nere under marken luktade det rök och unket. Gången öppnade upp sig och såg ut som en labyrint. Överallt fanns det spindelväv och damm. Vi gick en bit fram i gången. Trollälvorna började en efter en att lysa ett svagt och för ögonen nästan naturligt ljus. Det såg ut som om det kom inifrån dom som om de hade det inbyggt i sig själva.


Gången var ojämn och torr under mina skor även om sulan var tjock. Plötsligt började gången skaka och det enda jag såg var ögon som stirrade på mig. De kom från liknade ansikten som jag sett inne i glassbustiken, innan jag kom in i denna världen.


-Titta inte på dem, sa Bertil. De är mörkrets spioner och de kan inte se oss om vi inte tittar dem i ögonen.
-Labyrinten fungerar som så, avbröt Anastasia, att vi alla måste önska oss till samma ställe. Till mörka skogen. Om vi inte är samstämda så kommer vi bara irra runt i labyrinten tills vi dör. Så fokusera tankarna på Mörka skogen.


Då såg jag en liten siluett i ögonvrån och plötsligt så befann vi oss mitt i en mörk och kall skog. Samtidigt slängde jag en blick i spegelbiten. I den såg jag min mamma sittandes på pallen i Anastasias stuga. Men i fönstret bakom henne såg jag något som fick det att isa i kroppen. Mörkret, min pappa, stod och tittade rakt in mot henne utan att hon märkte det.