Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR
-Varför väntar du på oss? frågade jag.
Aminak log hotfullt. Eldstaven han höll i syntes knappt för hans röda hud. Det var väldigt varmt och jag kände svetten rinna ner för pannan. Aminaks hundar skällde hotfullt mot oss och vi gjorde allt för att inte titta på dem. Jag skulle precis ta fram kristallen när jag märkte att den var borta. Jag viskade till mamma:
-Har du kristallen?
-Nej, jag trodde du hade den.
Jag kände mig svag utan den. Jag tittade ner på mina händer och såg att dom började tappa färg. Det kändes väldigt otäckt. Bertil måste ha hittat kristallen vid portalens öppning eftersom han plötsligt dök upp och gav den till mig.
-Med tanke på att den är så viktig så kanske du inte ska tappa bort den hela tiden, viskade han.
Jag log tacksamt mot honom och såg att min färg började komma tillbaka igen när jag höll i kristallen. Hundarna gläfste och smög sig på Bertil och överföll honom men han slog tillbaka. Som tur var kunde Bertil använda alla sina ögon för att se vilket håll hundarna kom ifrån och dom var chanslösa mot honom. Det märkliga var att när Bertil besegrade hundarna blev de förvandlade till flugor.
Medan Bertil slogs mot de sista hundarna försökte Aminak ta kol på mig och mamma. Han riktade staven mot oss och det sprutade lavabollar ur den. Vi kastade oss ner mot marken och fick rulla åt sidan för att inte bli träffade.
Jag slängde över kristallen till mamma och hon riktade den mot ansiktet på Aminak. Det lilla ljuset som fanns i grottan reflekterades i kristallen så att han inte såg något. Samtidigt som mamma uppehöll Aminak kom en hund och smög sig på henne bakifrån. Jag skrek ett högt skrik för att varna och strax efter det dök Anastasia upp tillsammans med Trollälvorna och Ljusalia. Utan att vi pratade med varandra delade vi upp oss. Jag, Trollävorna och Ljusalia gav oss på Aminak. Anastasia hjälpte mamma med hunden och drog bort den från henne. Hunden kastade sig då istället över Anastasia och hon blev riven över halsen så att det började blöda. Jag såg hur Anastasia föll men ingen kunde hjälpa henne eftersom vi alla kämpade mot Aminak. Alla använde sin magi för att försöka besegra honom. Mamma kastade tillbaka kristallen till mig så den gav mig kraft, Trollälvorna hade sina krafter och Ljusalia sitt ljus. Aminak blev svagare och svagare och till slut lyckades jag putta ner honom i ett lavahål. Lavan bubblade och fräste och Aminak sjönk som en sten. Det kom upp rök som formades till hans ansikte som sa:
-Ni har inte vunnit än… Jag kommer tillbaka!
Sedan försvann röken upp i ett moln tillsammans med alla hundarna som blivit förvandlade till flugor. De försvann upp genom portalen och jag hörde pappa skrika där uppe:
-Jävlar vad mycket flugor! Dö era små kräk!
Vi andra tog oss upp och det var precis i sista stund eftersom pappa slogs mot flugorna och inte kunde koncentrera sig på att hålla portalen öppen.
-Det var en som inte klarade sig. Annastasia är kvar där nere, ropade jag till pappa. Vi lämnade kvar en Trollälva med läkande krafter hos henne. Men du måste öppna portalen igen så vi kan hjälpa Annastasia upp.
Pappa kämpade med flugorna som surrade envist runt honom. Jag och mamma höll tillsammans i kristallen och riktade den mot flugorna och en kraftig ljusflamma brände dem så de föll döda ner.
-Ta kristallen så du får kraft till att öppna portalen igen, sa mamma till pappa.
Han gjorde som hon bad honom. Vi andra satt tysta medan han koncentrerade sig. När portalen till slut var öppen kom trollälvan med läkande krafter upp och sa att det var för sent.
-Anastasia är död, det gick inte att rädda henne. Men hon ville som en sista önskan ge er sin stuga.
Trolllälvan räckte över en nyckel till mig.
Jag tog emot nyckeln och mamma la sin arm runt mig. Vi grät för att Anastasia var borta. Hon hade blivit som en extra mormor för mig.
Bertil tog några skutt, han sa att de tröstade honom och att han behövde tänka på annat.
-Vad ska vi göra nu, frågade han sedan medan han också torkade bort tårar.
-Jag vill hem till den vanliga världen, sa jag och tog mamma i handen.
-Det skulle vara härligt att komma hem igen, sa pappa. Och dricka en kopp kaffe. Det har jag inte druckit på många år.
-Hur kan vi ta oss hem utan Anastasia? Det var hon som öppnade upp mellan världarna, frågade jag.
-Jag kan teleportera er, det är min kraft, svarade en Trollälva.
Vi tog farväl av Bertil, Ljusalia och alla Trollälvorna.
Jag gav nyckeln som ledde till Anastasias stuga till Bertil.
-Kan du passa huset åt oss?
-Men du får INTE hoppa där inne! sa jag och mamma på samma gång.
Bertil tog stolt emot nyckeln.
-Det kan jag inte lova, sa han och log stort. Kom snart och hälsa på!
Vi blundade och höll varandra i händerna och plötsligt var vi hemma hos min riktiga mormor. Vi landade i hennes soffa. Mormor blev väldigt chockad och det tog en lång stund för oss att lugna ner henne. Hon hade ju inte träffat min mamma eller pappa på många år och trodde att de var döda. Jag gick upp på mitt rum och där satt Albin och spegel-Hedvig. Albin såg bekymrad ut och när han såg mig flög han upp ur stolen och tittade från mig till spegel-Hedvig och tillbaka igen.
-Va? Vem? Hur kan..?
Jag tittade på spegel-Hedvig som satt och vände och vred på min mobiltelefon. Hon såg lättad ut när hon såg mig.
-Jag är tillbaka nu! Du kan gå ner till mamma och pappa så hjälper de dig tillbaka till Spegelvärlden, sa jag.
Spegel-Hedvig reste sig upp och vinkade till Albin som var så chockad att han inte vinkade tillbaka. Spegel-Hedvig försvann ut ur rummet.
-Hej Albin! Har du saknat mig? frågade jag.
Det tog en stund och sedan sprack han upp i ett leende.
-Det kan du räkna med! Jag visste att det var något konstigt med dig. Du var inte dig lik. Men hur kunde du ha en kopia av dig själv?
-Det är en lång historia, sa jag och började berätta.
Ett år senare:
Vi tar oss till Anastasias stuga då och då. Precis som andra reser till sin sommarstuga. Min mormor älskar att vara där. Hon har till och med blivit vän med Bertil som hon var livrädd för i början. De sitter gärna i trädgården och spelar kort och småbråkar om att den andra fuskar. Spegelvärlden börjar få tillbaka sitt liv och sin färg. Marken är inte sprucken längre och det har börjat växa upp blommor och träd som är fulla av fåglar och insekter. I stugans trädgården står ett träd där vi har ristat in: ANASTASIA ALDRIG GLÖMD
Kanske inbillar jag mig, men ibland tycker jag att jag ser en skugga utanför fönstret eller ett par ögon uppe i trädet. Så jag är på min vakt och bär alltid kristallen runt halsen. Kanske kommer Aminak tillbaka och då ska jag vara beredd.
