Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.
Samtidigt i den vanliga världen försökte Spegel-Hedvig passa in så gott hon kunde. Eftersom hon var en kopia av Hedvig så hade hon tillgång till en del av Hedvigs tankar och minnen. Men den vanliga världen påverkade henne ändå på ett sätt som var svårt att dölja. All trafik från bilar, alla nya ljud och alla samtal hon aldrig tagit del av förut. Dessutom satt sprickan i huden kvar. En liten rispa tvärs över kinden. Den som uppstod innan hon tog sig igenom sprickan och tillbaka till den vanliga världen.
Samtidigt i den vanliga världen försökte Spegel-Hedvig passa in så gott hon kunde. Eftersom hon var en kopia av Hedvig så hade hon tillgång till en del av Hedvigs tankar och minnen. Men den vanliga världen påverkade henne ändå på ett sätt som var svårt att dölja. All trafik från bilar, alla nya ljud och alla samtal hon aldrig tagit del av förut. Dessutom satt sprickan i huden kvar. En liten rispa tvärs över kinden. Den som uppstod innan hon tog sig igenom sprickan och tillbaka till den vanliga världen.
Albin var den som
först märkte att allt inte stod rätt till. Hedvig var frånvarande och disträ.
Hon tittade storögt på tåget när de skulle åka hem från Malmö, som om hon
aldrig hade sett ett tåg förut. Albin fick en klump i magen. Men han visst inte
vem han skulle prata med om saken. Antagligen skulle den han berättade för bara
tro att han hade blivit galen. Därför vände han bara bort blicken när Hedvig
stod och fascinerat tryckte på knapparna som fick toalettdörren på tåget att
öppnas och stängas. Öppnas och stängas.
Jag sjönk ner och satte mig på golvet framför mamma.
Trollharen Bertil tittade fortfarande intensivt på mig.
-Anastasia, flickan är mycket mindre än jag trodde, sa Bertil
och vände två av sina ögon mot den gamla kvinnan. Äntligen fick jag reda på vad
kvinnan hette.
-Flickan är så gammal som hon är och inte ett år äldre än
hon bör vara, svarade Anastasia och kikade ut genom fönstret. Dimman håller i
sig fortfarande, sa hon nöjt.
-Var finns den saknade kristallbiten? frågade mamma. Du sa
att du visste var den är?
Bertils alla ögon vändes mot oss igen.
-I flickans halsband, där den alltid har funnits, svarade
Bertil.
Min hand flög instinktivt upp mot halsen. Men då kände jag
att det saknades! Halsbandet som jag fått när jag var bebis.
-Mitt halsband är borta! Jag hade på mig det i morse, jag är
helt säker!
Jag reste mig upp och skakade min tröja. Men halsbandet
fanns inte där.
-Halsbandet, viskade mamma. Det hade jag glömt bort! Det
måste jag ha glömt bort när jag varit i den här världen ett tag. Ett minne som
har stulits ifrån mig av mörkret. Jag gav dig det halsbandet när du var liten
för att det skulle skydda dig och hålla skuggor och mörkret borta.
Mina händer letade fortfarande på den plats där smycket
brukade hänga. Det var en kristall som var ojämn i kanterna och som kunde vara
ganska vass om jag tryckte fingrarna mot den. Och som jag hade haft på mig
varje dag sedan mamma försvann.
-Det är den kristallbiten som saknas för att min sten ska
bli hel, fortsatte mamma.
-Men nu har halsbandet hamnat hos mörkret, sa Bertil. Se
själva.
Bertil gick fram till en spegel som hängde på väggen. Vi
andra följde efter. Först såg vi bara våra egna blekna ansikten. Men strax
började bilden förändras, suddas ut och ersättas av ett torrt och sprucket
landskap. Jag kunde se hur jag kom ut ur sprickan från glassbaren när Anastasia
tog mig med till den här världen. Allt spelades upp i spegeln. Hur Spegel-Hedvig
gick tillbaka och sedan mitt och Anastasias rädda ansikten när mörkret började ropa. Vi sprang
iväg. Men kvar på marken låg något och blänkte. Precis vid en liten mindre
avgrund som uppstått i marken. Mitt halsband!
Efter en stund kom mörkret svävande över marken på samma
sätt som jag såg den sväva utanför stugan. Som en sökande nattsvart hund
vädrade den sig fram runt platsen vi just varit på. Och vid det blänkande
smycket stannade varelsen upp och en mörk arm plockade upp det och stoppade det
innanför sin mörka mantel. Sedan skrek det sitt isande skrik och svävade iväg.
Bilden i spegeln försvann och våra skräckslagna och ännu mer
bleka ansikten stirrade på oss.
-Kära nån, viskade Anastasia matt och lyfte upp en av de små
älvtrollen i knäet. Vad ska vi göra nu?
-Vart har mörkret fört halsbandet, tror du? frågade mamma.
-Till Svarta skogen förstås, svarade Bertil. Har du berättat
för Hedvig vem mörkret är?
-Nej, inte ännu, svarade mamma och gjorde en plågsam grimas.
Jag har skonat henne från det.
-Det är nog dags att hon får veta det nu.
Bertil råkade plötsligt ta ett av sina skutt och alla i
stugan hoppade till. Även en vas i en av hyllorna som föll i golvet och gick i
bitar. Anastasia suckade uppgivet.
-Jag ber om ursäkt, sa Bertil men han såg inte ut att mena
det. Sedan fortsatte han att berätta.
-En gång för längesedan fanns mörkret och ljuset sida vid
sida och levde i harmoni med varandra. Och det fanns en hel kristall som gjorde
att ljuset alltid var lite starkare än mörkret. Och i närheten av kristallen
fanns alltid en rad ljusbärare. Du och din mamma är släkt med dessa ljusbärare.
Men för längesedan blev mörkret maktlystet och ville vara den som hade störst
makt och i en kamp gjorde mörkret att kristallen sprack i två delar. Sedan dess
har olika varelser och personer trätt in i mörkret och gjort det starkare och den
som senast gick samman med mörkret var…
-Nej! ropade mamma. Jag vill berätta det!
Bertil tystande och slog ut med armarna som för att säga
varsågod. Jag tittade på mamma som verkade fundera och sedan tog hon sats.
-Den som senast anslöt sig till mörkret.. Den varelsen som
vi ser där ute är din pappa.
