Kapitel 6. Labyrinten. Skrivet av 08B

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.

 

Hjärtat bankade hårt i bröstet. Jag visste inte i vad jag skulle säga, jag kunde inte få fram ett ljud. Mamma haltade fram och omfamnade mig. Till slut kunde jag inte hålla inne tårarna längre. Jag kände hur de rann ner över kinderna.


Då såg jag att Bertil hade ett finurligt ansiktsuttryck, som om han strax skulle avslöja en hemlighet. Det kändes konstigt att han såg ut så när jag var så ledsen, så jag tittade frågande på honom. Då tog han in handen under kavajen och drog fram en näsduk. Inlindad i den låg det en glass och han räckte över båda sakerna till mig. Jag tog emot det, eftersom jag faktiskt var väldigt hungrig trots alla tvära kast mellan olika känslor av glädje och sorg. Försiktigt började jag mumsa på jordgubbsglassen och torkade bort tårarna med näsduken. Och på något konstigt sätt så fick det mig att landa litegrand. Paniken släppte. Glassen var på riktigt och smakade något som jag kände igen.


-Ledsen att jag inte berättade det med pappa innan, sa mamma. Det hela är så komplicerat. Han lämnade oss när du var i min mage. Och jag vet att du hela tiden trott att han dog i en brand. Men han dog inte, han bara låtsades att han försvann i den där branden. Han satte själv eld på vårt hus och han passade på att göra det när jag inte vara hemma. Han visste att mörkret var ute efter honom och att han aldrig skulle klara av att fly. Egentligen var det bara en skenmanöver för att ingen, inte ens mörkret, skulle leta efter honom. Han gjorde det för att skydda oss. Skydda sin familj. Men mörkret hittade honom tids nog och nu har det förvridit honom helt och han är inte längre den man han en gång var. Den som skulle vara din pappa.


Min glass var slut. Mamma tittade undrande på mig. Väntade på att jag skulle säga något.


- Det är okej, det gör inget, svarade jag med kände att jag inte riktigt menade det. -Men hur kan jag minnas honom? Jag har ett svagt minne av att jag sitter i hans knä.

-Han kom för att hälsa på. Han klarade inte av att hålla sig borta från dig. Men det var innan mörkret till slut hittade honom.


- Vi måste ge oss av nu! Och hitta halsbandet innan det är för sent, sa Anastasia plötsligt. Hon såg otålig ut.

- Men mamma kan knappt gå, sa jag med grötig röst.

Då öppnade Anastasia en lucka i golvet och sa:

-Melanie, du får stanna här. Du är för svag för att komma med. Kom nu! Vi andra måste gå.


Det kändes märkligt att höra min mammas namn efter så lång tid. Jag hade nästan glömt att hon hette så. Melanie.


-Men mamma kan inte stanna här, då kan mörkret… eller pappa, ta henne, sa jag.

-Trollälvorna kommer att beskydda henne under tiden vi är borta. Alla älvor har har olika sorters krafter som teleportering, eld- eller ljuskrafter. Så kom nu Hedvig och Bertil, sa Anastasia och hoppade ner i luckan som hon hade öppnat.


Då gjorde Bertil något märkligt. Han gick fram till spegeln som hängde på väggen och krossade den. Sedan tog han en bit krossat glas och gav den till mig.
 
-I denna kan du se din mamma under tiden som vi är iväg, sa Bertil utan att bry sig om Anastasia.
Jag tog försiktigt emot spegelbiten eftersom den var vass i kanterna.

-Vänta, ge mig den igen, sa Bertil.

Han tog den i sin hand och blåste på den. Med ens hade den fått rundade hörn och det vassa smulades sönder och föll till golvet. Han gav tillbaka spegelbiten till mig. Jag stoppade ner den i fickan och kramade sedan mamma hårt. Väldigt hårt. Det kändes fel att lämna henne nu när vi äntligen hade återförenats.


-Vi ses snart igen Hedvig. Det kommer att gå bra, sa mamma och strök min kind.


Jag hoppade ner i luckan efter Anastasia och strax efter kom Bertil och några trollälvor. Nere under marken luktade det rök och unket. Gången öppnade upp sig och såg ut som en labyrint. Överallt fanns det spindelväv och damm. Vi gick en bit fram i gången. Trollälvorna började en efter en att lysa ett svagt och för ögonen nästan naturligt ljus. Det såg ut som om det kom inifrån dom som om de hade det inbyggt i sig själva.


Gången var ojämn och torr under mina skor även om sulan var tjock. Plötsligt började gången skaka och det enda jag såg var ögon som stirrade på mig. De kom från liknade ansikten som jag sett inne i glassbustiken, innan jag kom in i denna världen.


-Titta inte på dem, sa Bertil. De är mörkrets spioner och de kan inte se oss om vi inte tittar dem i ögonen.
-Labyrinten fungerar som så, avbröt Anastasia, att vi alla måste önska oss till samma ställe. Till mörka skogen. Om vi inte är samstämda så kommer vi bara irra runt i labyrinten tills vi dör. Så fokusera tankarna på Mörka skogen.


Då såg jag en liten siluett i ögonvrån och plötsligt så befann vi oss mitt i en mörk och kall skog. Samtidigt slängde jag en blick i spegelbiten. I den såg jag min mamma sittandes på pallen i Anastasias stuga. Men i fönstret bakom henne såg jag något som fick det att isa i kroppen. Mörkret, min pappa, stod och tittade rakt in mot henne utan att hon märkte det.