Kapitel 7. Striden börjar. Skrivet av 08a

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.

Jag tittade mig omkring, det såg läskigt ut.

- Var tror ni halsbandet är? frågade Anastasia.
- Det kan vara var som helst! utbrast jag. Allt kändes så hopplöst. Jag sneglade snabbt i spegeln och såg att mörkret bakom mamma hade dragit sig undan. Hon verkade vara i säkerhet. I alla fall för en stund.
- Mörkret är listigt, fast vi är listigare! sa Bertil.


Vi gick runt en bra stund, säkert i en halvtimme. Sen märkte vi att vi hade gått runt i en cirkel. En fågel satt och skränade envist i ett träd som såg väldigt ruttet ut. Anastasia blev irriterad på letandet och på den tjatiga fågeln och sparkade på trädet. Fågeln flaxade iväg samtidigt som trädet föll i sönder. Till slut var det bara en stubbe kvar.


Då såg vi något som blänkte. Det var halsbandet! Anastasia försökte nå det men kedjan satt fast i trädstammen.
- Vi måste göra någonting för att få tag i halsbandet, sa Anastasia.

Då började Bertil springa runt i cirklar runt trädet och plötsligt snubblade han. Anastasia och jag sprang fram till honom.

- Hur gick det? frågade vi i kör.

- Det gick bra! Men jag tror jag snubblade på någonting eller det kändes som det iallafall, sa Bertil och lät yr på rösten.

Anastasia hjälpte Bertil upp och jag frågade vart han hade snubblat

- Där borta, sa Bertil och pekade på någonting som stack upp ur marken.

Jag gick fram och tittade efter vad som fått Bertil att snubbla.
- Hallå, jag tror inte det var någon sten eller gren som du snubblade på, sa jag.
Bertil och Anastasia gick fram och kollade på vad jag hade hittat. Anastasia försökte plocka upp det men hon brände sig.
- Aj!!! Vrålade hon.


Jag skulle precis plocka upp föremålet men Anastasia hindrade mig.
- Du kommer bränna dig, sa hon och gnuggade sin hand.


Men jag lyssnade inte, föremålet lockade mig och jag drogs till det. Jag plockade upp det långsamt. Och det hände inget konstigt.
- Det är en bok, sa jag till de andra. Med formler. Det stod Magiska formler med snirkliga bokstäver på den. Jag öppnade boken varsamt och då trillade en sida ut.
- Vad står det? frågade Anastasia.
- Det står Sönträ, svarade jag. Formeln heter Sönträ.
-Den formeln känner jag igen, sa Bertil. Står det någon formel som gör att vi får tag i halsbandet? frågade han skämtsamt.


Plötsligt var det som om boken talade till mig. Jag hörde en ramsa upprepas inne i mitt huvud.
- Det står listrone amere borere kondesease, sa jag långsamt.

När jag sa det så flög halsbandet upp i luften och landade framför mig. Barksmulor från stubben yrde i luften så vi började hosta. Jag plockade upp halsbandet och hängde det på mig. Anastasia och Bertil tittade förvånat på mig.

-Det var som tusan, sa Bertil och visslade.

Anastasia satte samman stenen som mamma hade haft tillsammans med min sten i halsbandet och de smälte genast samman.

Just då blev det kolmörkt. Så hörde vi en röst som sa: ni klarar det aldrig! Kom med mig så kan vi bli en familj igen.

- Aldrig, aldrig att vi går med dig! ropade Anastasia.

Så blev det plötsligt ljusare, men det blåste förfärligt. Och mitt framför oss trädde mörkret fram. Hans mantel vajade i vinden och hans ögon lyste. Min pappa.

Då hörde jag någonting bakom mig. Jag vände mig om. Någonting trädde fram bakom en stor sten samtidigt som mitt halsband började lysa mycket intensivt. Personen som trädde fram hade ett gyllene hår som fladdrade i vinden. En vit kappa som var glittrig och blänkte i ljuset som kom från människan, eller vad det nu var.

- Det är ljuset som kommer, viskade Anastasia.

- Vad är han eller hon för något? frågade jag.

- Hon kallas krigsängeln Ljusalia, förklarade Anastasia. 

- Coolt namn, viskade jag.

Ljuset började attackera mörkret. Dom cirkulerade runt varandra. Ljuset tog fram ett lasersvärd som var guldigt. Samtidigt tog mörkret fram en stav som var vit men när mörkret höll i den blev den svart som natten. Dom började fäktas och kasta formler mot varandra.

Samtidigt stod jag förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ju förgöra mörkret men jag ville inte döda min pappa. Om jag kastade kristallen nu så kunde jag bli förenad med min pappa, men allt i spegelvärlden skulle förstöras då och kanske spridas till min egen värld. Till minna vänner. Till Albin.

Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag slänga kristallen och gå över på min pappas sida? Mamma skulle säkert förenas med oss också, så vi alla kunde vara tillsammans alla tre. Jag hade längtat så efter att få ha en hel familj. Jag kramade kristallen i min hand. Stod och gungande mellan besluten. Men så bestämde jag mig till sist och jag lyfte kristallen i min hand.