Jag kastade kristallen rakt på mörkret som gav ifrån sig ett öronbedövande skrik. I en virvlande kamp såg jag hur pappa försökte kämpa sig ut ur mörkret. Till slut släppte mörkret äntligen taget om honom och han lyckades bli fri. Krigsängeln Ljusalia nickade åt mig som för att säga tack. Hennes strid var nu över för stunden. Mörkret som befunnit sig i pappa svepte iväg som en skugga över marken och försvann innan någon av oss hann göra något. Ljusalia plockade upp kristallen som jag kastat och hängde den runt min hals.
-Du kommer att behöva den, sa hon och log.
Då stönade pappa och reste sig upp från marken.
-Pappa! ropade jag lättad men ändå osäkert. Var han verkligen min pappa? Jag kände honom inte.
-Hedvig!
Han vände sig mot mig och då såg jag att han var skadad och likblek i ansiktet.
-Är du okej? frågade jag oroligt.
-Mörkret skadade min själ när jag var tillfångatagen, sa pappa. Det finns en demonkung som heter Aminak och som styr över mörkret. Han kontrollerade mig när jag var tillfångatagen. Men vi har inte tid att stå här och prata jag har inte mycket kraft kvar. Jag hoppas vi ska få tid till att prata om allt senare, när det här är över. Men då måste vi lyckas och vinna. Eller, du måste lyckas Hedvig. Jag har iallafall tillräckligt med kraft kvar för att öppna hålet till Demonriket, fortsatte han.
- Ja, än är inte kampen slut, sa Bertil med en suck och Anastasia la en tröstande hand på hans arm.
-Men vi har kommit en lång bit på vägen, sa hon självsäkert.
Jag skulle just fråga vad alla menade att jag måste göra, när jag kom på att mamma satt ensam i stugan. Jag tittade i spegeln och såg att hon såg starkare ut. Hon hade också börjat få tillbaka sitt ljusa hår. Det verkade som om mörkret tappat greppet om henne också.
-Vad är det där? frågade pappa.
-Det är en bit av en krossad spegel som jag kan se mamma i, sa jag.
-Melanie! Är det där Melanie! ropade pappa och tittade längtansfullt in i spegeln.
- Ja det är hon, se själv, sa jag.
- Hedvig, jag kan tyvärr inte följa med till Demonriket, sa pappa och slet blicken från spegeln efter att ha tittat en stund.
- Varför då?
- För att jag måste stanna kvar och hålla koll på hålet så det inte stänger sig när du är där.
Då kollade jag i spegeln igen och såg att mamma hade rest sig och börjat röra sig mot labyrinten. Så hördes en smäll och jag skymtade mamma 10 meter framför oss.
-Melanie! ropade pappa
-Marcus! Hedvig! Ni är okej! ropade mamma.
-Du måste öppna portalen nu, det är bråttom! sa mamma samtidigt som hon omfamnade pappa för första gången på många år.
Pappa började med hjälp av sina händer, som rörde sig i svepande rörelser, skapa ett djupt svart hål i marken. Jag kastade ner en sten för att se hur djupt det var. Vi kunde inte höra den landa. Hålet var som en port ut i ett oändligt universum.
-När ni hoppar ner där kommer ni att komma rätt. Ni kommer att komma till Aminaks rike, sa pappa.
Jag och mamma tittade på varandra. Sedan tittade jag på de andra som stod runtomkring. Anastasia, Bertil, Trollälvorna, Ljusalia. Alla satte sitt hopp till oss och den lysande kristallen.
-Vi hoppar nu, sa jag och mamma i kör. Vi började gå mot hålet.
Men pappa stoppade oss.
-Vänta! Jag måste varna er för Aminaks hundar och deras brinnande ögonhålor.
-Vad är det som är farligt med dem? frågade jag.
-Om ni tittar i deras brinnande ögon blir ni förtrollade. Ni blir slavar till Aminak, ni blir också förvandlade till sådana hundar, sa pappa.
Jag höll mamma i handen och vi hoppade. Vi for ner med en sådan fart att det tog andan ur mig. Det kändes som om hela kroppen sögs mot en enorm kraft. Först var allt helt svart men efter ett tag skymtade jag en illröd färg. Och sedan landande jag och mamma på ett hårt underlag av sten. Det konstiga var att vi inte skadade oss. Vi ställde oss upp utan en skråma.
Plötsligt såg vi en skepnad framför oss. En mörk och stor skepnad. Det måste vara Aminak. Och bredvid flåsade två röda hundar som påminde om enorma pittbulls. Jag fick tvinga mig själv att inte titta in i deras ögon.
-Fäst blicken på honom. Vad du än gör så titta inte på hundarna. Jag klarar inte av att mista dig en gång till, viskade mamma och tryckte min hand.
-Hedvig och Melanie, jag har väntat på er. Det är jag som är demonkungen Aminak, sa skepnaden och gick emot oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar