Kapitel 3- Kristallen. Skrivet av 08 A

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.

Kvinnan gick fram till fönstret och kikade ut. Jag följde efter. Inne i huset var det varmt och hemtrevligt men jag kunde ändå inte slappna av. Rösten jag hörde där ute och skräcken jag kände när marken började skaka satt fortfarande kvar.

Kvinnan mumlade något om och om igen och tittade samtidigt helt fokuserat ut. Jag böjde mig över hennes axel och såg en skepnad där ute. En skugga som hade mänsklig form men ändå inte var en människa. Den irrade runt bland träden och det såg ut som om den svävade lite över marken. Varelsens mörka färg skiftade i olika nyanser. Plötsligt vände den sig mot stugan och såg rakt mot oss. Kvinnans mumlande blev mer och mer intensivt. Jag kunde inte se varelsens ansikte ordentligt, bara ett svart mörker. Men jag kunde höra hur den skrek och det skar in i kroppen så att jag var tvungen att hålla för öronen.

Kvinnan överröstade skriket med sitt mumlande och en dimma började fylla luften utanför stugan. En dimma som först syntes som en tunn vit slöja men som snart blev mer och mer kompakt. Kvinnan sjönk ner på en stol och tog sig för pannan.

-Nu kan vi andas ut, dimman gör att mörkret inte kan hitta hit.

Jag sjönk ner på stolen mittemot. Jag passade på att titta mig omkring i stugan.  En liten brasa sprakade i mitten av rummet och möblerna var alla gjorda av trä och så gamla men fina ut. Kvinnan hade rest sig igen och gick runt och tände några fotogenlampor som stod utplacerade lite här och där. Hela tiden verkade hon prata med någon. Hon bad om ursäkt som om hon hade trampat någon på tårna och hon skrattade som om hon hade hört någon skämta.

-Kan du inte berätta vad det är som händer? bad jag.

-Kom Hedvig, jag har en sak jag vill visa dig. När du ser det kommer du få en del svar på dina frågor. Ta på dig den där sjalen som hänger över stolen. Det är svalt i källaren dit vi ska gå.

Jag tvekade. Skulle jag följa med en främling ner i en kall källare bara sådär. Men hade jag något val?

Kvinnan öppnade en dörr och bakom den dolde sig en brant och lite murken trappa. En doft av fukt och mögel slog emot mig. Kvinnan gick före ner och tände en ensam lampa som hängde i taket och spred ett svagt ljus. När hon tände den såg jag några grå varelser som ilade iväg över golvet och gömde sig i skuggorna. Råttor.

Jag gick försiktigt ner för trappan. Ett droppande ljud som lät som om någon kissade hördes från någonstans i mörkret. Och hela tiden hade jag känslan av att någon stirrade på mig. Ett rovdjur som väntade in rätt tillfälle att kasta sig över sitt byte.

Jag kände återigen hur allt snurrade till och kvinnan fångade upp mig när jag höll på att ramla. Hennes kalla händer stöttade mig. När jag återfått balansen vände hon sig om och ledde mig mot en lucka i väggen.

-Oh, jag höll på att glömma. Du måste ha de här på dig. Så du kan se vad du har omkring dig. Hon höll upp ett par glasögon, likadana som de hon själv bar, och satte dem på mig. Jag ryggade tillbaka. Plötsligt såg jag en liten figur som hängde upp och ner i taket. En liten varelse som flinade och räckte tungan åt mig. Och nere på golvet stod en annan och tittade beundrande upp på mig. Jag drog av mig glasögonen och då såg jag inte figurerna längre. När jag satte på dem igen hade figuren i taket hoppat ner och satt sig på kvinnans axel och figuren på golvet stod fortfarande kvar och tittade kärleksfullt på mig. De såg ut som en blandning av älvor och troll.

Kvinnan hade nu fått upp luckan och där inne i mörkret satt det någon.

-Hon är här nu, sa kvinnan till personen i mörkret. Sedan vände hon sig till mig. Gå in Hedvig, du behöver inte vara rädd.

Jag böjde mig ner och kröp in. Det luktade unket där inne också. Men något annat triggade igång ett minne. En doft av något välbekant. Personen i mörkret höll något i handen som började lysa. Det såg ut som en kristall. Jag fick en stark känsla av att jag hade varit med om det här förut, att precis samma sak hade hänt tidigare i livet. Men det var ju omöjligt. Och när ljuset blev starkare såg jag vem personen var.

-Mamma!

Min mamma som varit försvunnen sedan jag var fem år. Min mamma som jag nästan glömt hur hon såg ut. Hon satte sig upp på knäna och omfamnade mig. Hon grät och tog mitt ansikte i händerna och tittade mig i ögonen för att sedan krama mig igen. Hon hade ett par likadana glasögon som jag. Jag kramade tillbaka och försökte förstå. Förstå varför hon hade försvunnit och hur hon hade hamnat här. I denna kvinnans källare.

-Min Hedvig! Min fina Hedvig! Vad du har blivit stor och fin.

-Ditt hår är nästan svart, sa jag och drog min hand genom hennes hår. Jag mindes att hon hade haft samma färg som jag. Hennes hy var fortfarande lika blek som min.

-Mörkret har gjort så här med mig. Det har fått både mitt hår och min själ att svartna. Jag misslyckades med mitt uppdrag när jag kom hit. Du och jag har samma förmåga, Hedvig. Att skapa ljus. Det är därför du är här. Och den här kristallen skulle hjälpa mig men den saknar en del. Den är sprucken. Mörkret fick nästan tag på mig.

Mamma rös och drog filten som låg på golvet runt sig.

-Men, började jag men avbröts av ett ljud som fick oss att rycka till. Ett högt brak kom uppifrån huset och den lilla lampan utanför luckan slocknade.