Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.
-Vad i hela friden, muttrade kvinnan. Det låter ju som att
det är…, men nej det kan det väl ändå inte vara.
Jag höll hårt i min mammas hand och kom på mig själv med att
jag kanske tryckte lite för hårt. Jag ville aldrig någonsin släppa taget om
henne igen. Inte nu när jag äntligen hade hittat henne. Samtidig så kände jag
mig lite arg. Varför hade hon lämnat mig utan att se till att jag fått reda
på att hon levde? I alla år hade jag gått i ovisshet om att hon fanns och jag
hade saknat henne väldigt mycket. Helt i onödan tydligen.
Mamma försökte resa sig, men hon var svag i kroppen och föll
ihop igen. Samtidigt som ljuset slocknade utanför i källaren så började
kristallen i mammas händer att lysa lite starkare.
-Hjälp din mamma upp Hedvig. Jag måste se vad det är som händer där uppe.
-Men du kan väl inte lämna oss här, vädjade jag. Tänk om den där varelsen utanför, mörkret, har kommit in i huset?
-Det kan inte komma in, huset är skyddat. Detta är någonting annat. Men vi kan se på kristallen att mörkret är nära huset, det är därför kristallen lyser så svagt, svarade kvinnan.
Jag hjälpte min mamma upp och stöttade henne. Hon var verkligen kraftlös och kved av varje steg hon tog. Det gjorde ont i mig att se. Kvinnan hjälpte till på andra sidan. När vi kom fram till trappan satte mamma sig tungt ner på ett trappsteg och bad om att få lite vatten.
-Hjälp din mamma upp Hedvig. Jag måste se vad det är som händer där uppe.
-Men du kan väl inte lämna oss här, vädjade jag. Tänk om den där varelsen utanför, mörkret, har kommit in i huset?
-Det kan inte komma in, huset är skyddat. Detta är någonting annat. Men vi kan se på kristallen att mörkret är nära huset, det är därför kristallen lyser så svagt, svarade kvinnan.
Jag hjälpte min mamma upp och stöttade henne. Hon var verkligen kraftlös och kved av varje steg hon tog. Det gjorde ont i mig att se. Kvinnan hjälpte till på andra sidan. När vi kom fram till trappan satte mamma sig tungt ner på ett trappsteg och bad om att få lite vatten.
-Jag går upp och ser vad det är som väsnas där uppe, viskade kvinnan.
Vänta ni här så länge. Ge mig kristallen.
Kvinnan sträckte fram handen mot mamma som med en darrig hand räckte över den. Kvinnan satte kristallen på en stav och började med hjälp av dess matta ljus försiktigt ta sig upp för trappan. Hon verkade veta precis var hon skulle sätta fötterna utan att trappan skulle knirra. De små varelserna som jag såg när jag fick på mig glasögonen, följde vaksamt efter kvinnan och deras kroppar var på helspänn.
-Vad i hela världen! Det var som jag misstänkte, men jag kan ändå inte tro det! ropade kvinnan när hon kom upp.
Jag kunde se hur de små varelserna gömde sig bakom benen på kvinnan. Men de kikade nyfiket fram mot något som tydligen befann sig i rummet. Ett högt dunsande ljud hördes igen och det brakade till av något som rasade i golvet.
-Ta det lugnt kära vän! Du river huset för mig, bad kvinnan.
-Jag har något viktigt att berätta, hörde jag en pigg röst svara. Var är flickan och hennes mamma? Du har väl dem här i huset? Mörkret vakar som en flock vargar utanför. Det har spridit ut sig och är överallt samtidigt.
-Flickan är i källaren, dom är där båda två. Vänta så ska jag hjälpa dem upp. Riv nu för guds skull inte ner fler saker. Håll dig på marken är du snäll. Hoppa inte!
En ny duns följd av ett brak hördes.
-Man kan inte kontrollera sånt, om man är en sådan som jag, sa den pigga rösten.
Kvinnan kom nerför trappan igen och hjälpte mig att få mamma på fötter
Kvinnan sträckte fram handen mot mamma som med en darrig hand räckte över den. Kvinnan satte kristallen på en stav och började med hjälp av dess matta ljus försiktigt ta sig upp för trappan. Hon verkade veta precis var hon skulle sätta fötterna utan att trappan skulle knirra. De små varelserna som jag såg när jag fick på mig glasögonen, följde vaksamt efter kvinnan och deras kroppar var på helspänn.
-Vad i hela världen! Det var som jag misstänkte, men jag kan ändå inte tro det! ropade kvinnan när hon kom upp.
Jag kunde se hur de små varelserna gömde sig bakom benen på kvinnan. Men de kikade nyfiket fram mot något som tydligen befann sig i rummet. Ett högt dunsande ljud hördes igen och det brakade till av något som rasade i golvet.
-Ta det lugnt kära vän! Du river huset för mig, bad kvinnan.
-Jag har något viktigt att berätta, hörde jag en pigg röst svara. Var är flickan och hennes mamma? Du har väl dem här i huset? Mörkret vakar som en flock vargar utanför. Det har spridit ut sig och är överallt samtidigt.
-Flickan är i källaren, dom är där båda två. Vänta så ska jag hjälpa dem upp. Riv nu för guds skull inte ner fler saker. Håll dig på marken är du snäll. Hoppa inte!
En ny duns följd av ett brak hördes.
-Man kan inte kontrollera sånt, om man är en sådan som jag, sa den pigga rösten.
Kvinnan kom nerför trappan igen och hjälpte mig att få mamma på fötter