Kapitel 5- Det försvunna halsbandet. Skrivet av 08D

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.




Samtidigt i den vanliga världen försökte Spegel-Hedvig passa in så gott hon kunde. Eftersom hon var en kopia av Hedvig så hade hon tillgång till en del av Hedvigs tankar och minnen. Men den vanliga världen påverkade henne ändå på ett sätt som var svårt att dölja. All trafik från bilar, alla nya ljud och alla samtal hon aldrig tagit del av förut. Dessutom satt sprickan i huden kvar. En liten rispa tvärs över kinden. Den som uppstod innan hon tog sig igenom sprickan och tillbaka till den vanliga världen.

Albin var den som först märkte att allt inte stod rätt till. Hedvig var frånvarande och disträ. Hon tittade storögt på tåget när de skulle åka hem från Malmö, som om hon aldrig hade sett ett tåg förut. Albin fick en klump i magen. Men han visst inte vem han skulle prata med om saken. Antagligen skulle den han berättade för bara tro att han hade blivit galen. Därför vände han bara bort blicken när Hedvig stod och fascinerat tryckte på knapparna som fick toalettdörren på tåget att öppnas och stängas. Öppnas och stängas.

 

Jag sjönk ner och satte mig på golvet framför mamma. Trollharen Bertil tittade fortfarande intensivt på mig.

-Anastasia, flickan är mycket mindre än jag trodde, sa Bertil och vände två av sina ögon mot den gamla kvinnan. Äntligen fick jag reda på vad kvinnan hette.

-Flickan är så gammal som hon är och inte ett år äldre än hon bör vara, svarade Anastasia och kikade ut genom fönstret. Dimman håller i sig fortfarande, sa hon nöjt.

-Var finns den saknade kristallbiten? frågade mamma. Du sa att du visste var den är?

Bertils alla ögon vändes mot oss igen.

-I flickans halsband, där den alltid har funnits, svarade Bertil.

Min hand flög instinktivt upp mot halsen. Men då kände jag att det saknades! Halsbandet som jag fått när jag var bebis.

-Mitt halsband är borta! Jag hade på mig det i morse, jag är helt säker!

Jag reste mig upp och skakade min tröja. Men halsbandet fanns inte där.

-Halsbandet, viskade mamma. Det hade jag glömt bort! Det måste jag ha glömt bort när jag varit i den här världen ett tag. Ett minne som har stulits ifrån mig av mörkret. Jag gav dig det halsbandet när du var liten för att det skulle skydda dig och hålla skuggor och mörkret borta.

Mina händer letade fortfarande på den plats där smycket brukade hänga. Det var en kristall som var ojämn i kanterna och som kunde vara ganska vass om jag tryckte fingrarna mot den. Och som jag hade haft på mig varje dag sedan mamma försvann.

-Det är den kristallbiten som saknas för att min sten ska bli hel, fortsatte mamma.

-Men nu har halsbandet hamnat hos mörkret, sa Bertil. Se själva.

Bertil gick fram till en spegel som hängde på väggen. Vi andra följde efter. Först såg vi bara våra egna blekna ansikten. Men strax började bilden förändras, suddas ut och ersättas av ett torrt och sprucket landskap. Jag kunde se hur jag kom ut ur sprickan från glassbaren när Anastasia tog mig med till den här världen. Allt spelades upp i spegeln. Hur Spegel-Hedvig gick tillbaka och sedan mitt och Anastasias rädda ansikten när mörkret började ropa. Vi sprang iväg. Men kvar på marken låg något och blänkte. Precis vid en liten mindre avgrund som uppstått i marken. Mitt halsband!

Efter en stund kom mörkret svävande över marken på samma sätt som jag såg den sväva utanför stugan. Som en sökande nattsvart hund vädrade den sig fram runt platsen vi just varit på. Och vid det blänkande smycket stannade varelsen upp och en mörk arm plockade upp det och stoppade det innanför sin mörka mantel. Sedan skrek det sitt isande skrik och svävade iväg.

Bilden i spegeln försvann och våra skräckslagna och ännu mer bleka ansikten stirrade på oss.

-Kära nån, viskade Anastasia matt och lyfte upp en av de små älvtrollen i knäet. Vad ska vi göra nu?

-Vart har mörkret fört halsbandet, tror du? frågade mamma.

-Till Svarta skogen förstås, svarade Bertil. Har du berättat för Hedvig vem mörkret är?

-Nej, inte ännu, svarade mamma och gjorde en plågsam grimas. Jag har skonat henne från det.

-Det är nog dags att hon får veta det nu.

Bertil råkade plötsligt ta ett av sina skutt och alla i stugan hoppade till. Även en vas i en av hyllorna som föll i golvet och gick i bitar. Anastasia suckade uppgivet.

-Jag ber om ursäkt, sa Bertil men han såg inte ut att mena det. Sedan fortsatte han att berätta.

-En gång för längesedan fanns mörkret och ljuset sida vid sida och levde i harmoni med varandra. Och det fanns en hel kristall som gjorde att ljuset alltid var lite starkare än mörkret. Och i närheten av kristallen fanns alltid en rad ljusbärare. Du och din mamma är släkt med dessa ljusbärare. Men för längesedan blev mörkret maktlystet och ville vara den som hade störst makt och i en kamp gjorde mörkret att kristallen sprack i två delar. Sedan dess har olika varelser och personer trätt in i mörkret och gjort det starkare och den som senast gick samman med mörkret var…

-Nej! ropade mamma. Jag vill berätta det!

Bertil tystande och slog ut med armarna som för att säga varsågod. Jag tittade på mamma som verkade fundera och sedan tog hon sats.

-Den som senast anslöt sig till mörkret.. Den varelsen som vi ser där ute är din pappa.