Kapitel 2- Sprickan. Skrivet av klass 08 B

Lyssna på kapitlet genom att klicka HÄR.

 

Jag vacklade och dunsade in i glassdisken. Det kändes som om jag var på väg att svimma. Hela min kropp blev iskall. Personen som vinkade såg ut precis som jag. Samma långa blonda hår. Samma ljusa hy. Som en porslinsdocka, brukade min morfar säga. Samtidigt som personen slutade vinka och bara stod och tittade avvaktande på mig, var det som om mina blick fick en annan skärpa. Som när man ställer in en kikare. Och mina ögon blev känsliga för det starka ljuset. Ur ljuset trädde också en massa underliga former fram. Mörka skuggor som såg ut som ansikten. Hårda elaka ansikten som stirrade lystet på mig från insidan av glassbarens skyltfönster. De försvann och dök upp på nya platser. På väggarna, i golvet, överallt.  Jag blinkade hårt och försökte samla mig. Vad var det för fel? Höll jag på att bli galen.

Plötsligt så verkade Hedvig på andra sidan gatan ta sats. Något fick henne att börja springa in mot mig. Runtomkring mig verkade ingen se det som jag såg. Alla fortsatte att äta på sina glassar, skratta och stoja och Albin stod och valde sina smaker. Min lärare hjälpte någon att torka upp en glassbägare som åkt i golvet.

- Ser ni inte vad som händer?! ville jag skrika, men det var som om mina lungor inte hade någon kraft till det.

Den andra Hedvig var nära och precis innan hon var framme vid mig så var det som om världen började spricka. Mitt framför mig öppnades det upp en reva. Som när man sprättar upp en söm. I sprickan kunde jag se ett mörker men också något som blänkte och glittrade. Något inne i revan reflekterade ljuset. Precis som speglar gör.

-Kom, sa den gamla kvinnan som jobbade i glassbaren. Hon verkade vara den enda förutom jag som såg det som hände. Hon hade lagt sin hand på min axel. Den var kallare än is. Så kall att det gjorde ont i huden.

-Kom, sa hon igen och drog med mig in i sprickan.

Jag ville göra motstånd och skrika, men det gick inte. Jag öppnade munnen men det kom inte ut några ljud. Precis som när man vill vakna ur en mardröm och försöker skrika på hjälp.

-Mörkret håller på att växa sig starkare, sa kvinnan när vi kommit igenom till andra sidan. Den andra Hedvig stod mittemot mig och det var både underligt och fascinerande att se en exakt kopia av sig själv.

Runtomkring mig såg jag en värld som är svår att beskriva. Den var suddig och skarp på en och samma gång. Marken såg torr och sprucken ut. Lite längre bort stod det några träd och bladen blänkte och skimrande, som om de var gjorda av små spegelflisor.

-Vi har väntat på dig länge, fortsatte kvinnan. Du är den enda som kan göra skillnad. Och Spegel-Hedvig kommer att hjälpa dig.

Kvinnan pekade på min kopia som log ett trevande leende mot mig. Ett likadant leende jag själv brukade le när jag var lite osäker.

Men så såg jag ännu en spricka som började uppstå i Spegel-Hedvigs hy. Hon tog upp handen och kände på sprickan. Hennes ögon blev rädda.

-Gå tillbaka nu, innan det är för sent! sa kvinnan bestämt och föste henne tillbaka mot öppningen.

Spegel-Hedvig gav mig en sista blick och försvann sedan. När hon försvunnit började sprickan att darra och drogs sedan ihop likt ett blixtlås. Sömmen syntes som ett svart streck en kort stund innan det glödde och föll ner mot marken som aska.

-Hon kan inte komma tillbaka förrän mörkret är besegrat, sa den gamla kvinnan och jag försökte förstå vad det var som hände.

-Var är jag? Vem är du?

-Du är i Spegelvärlden. Och jag är här för att hjälpa dig med det du måste göra. Du måste stoppa det starka mörkret som tar energi från den vanliga världen. Mörkret som har slitit flera världar i stycken och som nu är ute efter din värld.

När hon sagt det började marken plötsligt att skaka. En kraftig kall vind började samla kraft och rev och slet i mitt hår samtidigt som ett kallt regn slog som hagel mot mina kinder.

Och i vinden fanns en röst. Rösten lät som en mullrande jordbävning och tog över alla andra ljud.

-Du tillhör inte denna världen! Och om du kommit hit är du min!

Kvinnan slet tag i mig.

-Följ med mig! Vi måste bort härifrån genast!

Hon drog tag i min arm och vi kämpade mot den mer tilltagande vinden. Det gick knappt att se något. Regnet slog hårt mot ansiktet och gjorde att jag i blindo bara kunde följa med dit kvinnan drog mig.

Efter ett tag stillade sig vinden en aning och regnet slog inte lika hårt. Vi stod utanför en liten stuga. Kvinnan öppnade dörren och drog in mig i värmen som fanns där inne. Sen slog hon igen dörren bakom oss med en smäll.